Många har berättat skräckhistorier om när de övningskört med sin partner och att det bara blivit bråk av allt. Jag hoppas inte att det blir så för oss, men det tror jag inte. Emil är en av de få personerna på planeten som jag vågar visa mig dum inför. Jag vågar fråga och säga ifrån när jag inte förstår. Han är även väldigt pedagogisk och noggrann och lugnet själv när han ska lära ut saker och ting. Han känner ju även mig utan och innan och vet hur jag reagerar på saker och ting.

Har svårt att tänka mig att det skulle bli dåligt och bråkigt. Ser fram emot det!

Det är inte bara att svara i telefon som är jobbigt, det är att ringa andra. Människor man kanske inte prata med så ofta, eller värst av allt, myndigheter! Det är svårt. Man ska lyckas presentera sig, tala tydligt, låta trevlig, hoppas att den som svarar är trevlig, förklara sitt ärende osv. När jag ringer upp en myndighet eller liknande och har ett ärende så känns det väldigt nervöst i magen, och när tonerna börjar gå fram så torkar halsen ihop och tungan fastnar i gommen. Givetvis följer paniken över att jag inte ska få fram något ljud när luren lyfts i andra änden, jag måste hinna återfukta mun och hals, jag måste hämta mig från detta. VARENDA GÅNG. Alltid. Slå numret, halsen torkar ut, paniken sätter igång. Då är det lätt att bli uppslukad av paniken och när någon svara är jag så upptagen av att ha panik att jag står helt tyst. Då brukar jag hålla andan och vara tyst tills personen i andra änden lägger på. Om de ringer tillbaka låtsas jag som att det blivit något knasigt och säger ”Vad konstigt, jag hörde dig men du verkade inte höra mig!” och skrattar lite. Krisen avvärjd.

Som ni kanske kan gissa är det väldigt krävande att ringa telefonsamtal när det väcks så här mycket ångest och tankar och  oro kring varenda litet samtal. All ångest tar väldigt mycket energi från mig. Idag klarar jag åtminstone att ringa, förr gjorde jag inte det. Då fick någon annan ringa åt mig, antingen mamma, Emil eller Emils mamma. Under väldigt lång tid pratade jag inte i telefon med någon annan än just dessa tre personer. Ibland orkade jag inte prata med dem heller.

Idag har jag ringt flera obehagliga telefonsamtal. Till en trafikskola för att boka en handledarkurs. Jag blev tvungen att ställa frågor och be henne förtydliga, det kändes jättejobbigt. Sedan ringde jag Försäkringskassan och talade med min handläggare, det var ännu jobbigare. Hon var extremt otydlig och jag förstod inte riktigt vad hon försökte säga eller vad hon ville veta. Till slut fick jag så ont i magen att jag glömde ställa de frågor jag hade tänkt ställa, och sedan vågade jag inte ringa upp igen eftersom hon var så svår att prata med. Efter det ringde jag två skolor jag gått på för att be om intyg, det var också väldigt obehagligt. Efter det ringde jag min pappa, vi pratar inte så ofta och det känns alltid lite ovant.

Dessa telefonsamtal tog ca en och en halv timme. Jag är nu HELT utmattad och kan gå och sova middag. Så trött blir jag. Min mage är en enda stor krampig boll och hjärnan har förtvinat och rinner långsamt ut genom öronen känns det som, och varje muskel i min kropp är fortfarande spänd som en gitarrsträng. Snart kommer de börjar slappna av och då kommer tröttheten blir oövervinnlig. Dessa telefonsamtal är det enda jag gjort idag. Och de har tagit all min energi.

Så är det att leva med social fobi. En helt vanlig dag. Eller ganska ovanlig egentligen, eftersom det är ovanligt att ringa såhär många samtal på en dag. För andra hade dessa samtal tagit hela veckan att ringa, ett om dagen. Vissa hade inte klarat att ringa alls. Antingen hade de haft någon vänlig själ som ringde åt dem eller så hade de inte kunnat uträtta ärendena. Och så skäms man för att man är så hindrad av något som alla andra verkar klara som vore det ingenting. Det är tufft att handskas med ångest i tid och otid, men för många är det så här vardagen är. För mig, för andra med social fobi och för människor med andra ångeststörningar. Ångesten kan komma från utomstående faktorer, som telefonsamtal, eller från insidan, som den ångest man har när man är deprimerad.

Det är aldrig enkelt att hantera, inte heller för mig som har mycket stöd och träning. Det finns de som har det ännu svårare och som inte blir stöttade på samma sätt som jag blir. Det är svårt att föreställa sig dessa människors vardag tycker jag, trots att jag själv upplevt liknande.

Det finns så många frågor, men inga svar. Vilka är målgruppen är min första fundering. Den generella målgruppen är uppenbarligen män, men vilka män mer specifikt? Om jag spekulerar lite så kan jag smalna av det till heterosexuella män, kanske till och med heterosexuella singelmän. För jag har svårt att tänka mig hur män i förhållanden med kvinnor skulle kunna/vilja bära detta plagg. Konstig stämning känner jag.
Vad tycker ni? Hur hade det känts för er män med partners att bära denna tröja, hade det känts bra? Och hur hade det känts för er kvinnor om era partners bar denna, vad hade ni tänkt då?

Nästa fråga, som egentligen är mycket viktigare, är varför kvinnan på bilden är passiv. Hon har alla möjligheter att vara aktiv. Hon är utomhus, hon är i vattnet, hon har en surfbräda för guds skull, det fanns ALLA möjligheter att porträttera henne som en aktiv kvinna som surfar i solskenet. Varför har man inte gjort det? Varför envisas man med att ständigt porträttera kvinnor som passiva?
Dessutom har man helt avhumaniserat kvinnan genom att inte ta med hennes ansikte eller något som är personligt. Hon blir ett dött ting snarare än en människa. Man får granska henne helt fritt utan att behöva möta hennes blick, och DET är objektifierande och bedrövligt.

Så igår knåpade jag ihop en önskelista, känner mig ganska nöjd!

Den kompletta önskelistan finns att läsa här.

Ser extra mycket fram emot helgen eftersom Emil var iväg på läger förra helgen och det har blivit sena kvällar hela veckan, så det har inte funnits någon tid att umgås. Det känns väldigt ovant. Men nu är det helg! Utflykt till Skansen och på söndag blir det nog mest datorspel/plugg för min del och arbete för Emil.

Väl värt att notera är dock att jag ändå sminkar mig ibland. Ibland gör jag inte det, oftast inte. Jag vet inte varför jag sminkar mig när jag gör det eller varför det känns bra, det är svårt att sätta fingret på. Det är dock skönt att jag inte känner något tvång, det är inga problem att vara osminkad. Många unga idag ”måste” sminka sig, det tycker jag är synd. När det blir ett tvång, när man är så osäker på sig själv att man inte klarar av att gå utan sin mask. Vissa använder sminket för att maskera sig, andra har håret som fasad.

Jag har aldrig varit en kvinna som engagerat mig särskilt mycket i varken smink, hår eller kläder, men håret har jag alltid haft. Det har alltid varit mer eller mindre långt. Att raka av sig det var en uppenbarelse. Det var som att det blev lättare att inse att mitt värde inte avgörs av håret på mitt huvud, av mina kläder eller av min kroppshydda. Det är inte representativt för hur jag är som människa.

Därmed inte sagt att jag på något magiskt vis är fri från komplex och ågren över mitt utseende och andra ytliga saker. Det finns där, ibland mer och ibland mindre. Jag måste samla på mig erfarenheter för att bekräfta det jag vet intellektuellt och motbevisa det jag tror känslomässigt. Att raka av håret var en sådan erfarenhet och jag känner mig lite starkare och lite mer insiktsfull tack vare det.

Vad vill jag ha sagt? Det är oklart. Men det är vedertaget att många unga mår dåligt, och många lägger stor vikt vid utseende och har negativa känslor kopplat till sitt utseende. Det är svårt, och antagligen något som alla mer eller mindre erfarit. Jag tror att ett effektivt sätt att motverka detta negativa utseendefokus kan vara att gå utanför trygghetszonen. Vara lite crazy och göra sådant som inte känns bekvämt. För att träna. Självförtroendet kommer inte genom att lägga på mer foundation eller köpa en ny tröja, det kommer genom att göra tvärtom och göra det som du tycker känns läskigt och jobbigt. Genom att se att man klarar det och att det kanske inte var en stor grej för någon annan än en själv, så lär man sig att lita på sig själv och bli trygg i sig själv. Det är samma princip som i att arbeta bort en fobi, man måste utsätta sig för det som är obehagligt. Hur ska vi annars kunna se att vi kan hantera det?

Nu känns det faktiskt roligt att börja läsa religion! Underbart. Och solen skiner och årets första gräsklippning pågår i området så den underbara doften av nyklippt gräs sprider sig och fyller mig med liv igen. Jag älskar våren.

Det har blivit ganska tydligt att jag går ner mig rejält under vintern och blir väldigt deprimerad och ångestfylld. Det är väldigt tufft och innan nästa vinter ska jag se till att rådfråga läkare om vad man kan göra. Kanske kan ljusterapi hjälpa, eller är det humbug? En temporär ökning av medicin över vinterhalvåret kanske kan vara aktuellt. Vi får se, men något måste vi göra!

Våren är min tid. Synd att den verkar vara över på en vecka och hoppa direkt in i sommaren, men det funkar också. Bara det är ljust och grönt och doftar av blommor och gräs. Har ni tänkt på det, vintern doftar inte. Det är ju jättetrist. Jag älskar vårens och sommarens alla dofter. Ljuset och alla färger och dofter och ljud stimulerar sinnena som stagnerar på vintern. Älskar det ♥

Bilden är ganska irrelevant, men det är det mest spännande jag har att visa upp. Är från scouternas avslutning av kårlägret i söndag.

Åka till blomsterhandel i Täby → Vallentuna och köpa soffbord → Annat ställe i Vallentuna och köpa trädgårdsdynor men åka därifrån utan dynor eftersom ingen var hemma → Sollentuna för att sälja ett sideboard → Hälsa på Emils mormor i Sollentuna → Hem till Väsby och äta sushi → Ner till stationen för att sälja två bordslampor → Tillbaka till dyn-mannen och köpa dynorna trots allt → Hem igen och lasta ur dynor och bordet och säga hejdå till Emils mamma → Somna som en stock på soffan

Typ så. Vaknade vid nio och gick och köpte godis. Nu mår jag lite illa och ska spela Oblivion en stund. Men här har ni vårt nya fina soffbord!

300 pix, litet och bra, massivt trä. Ut med IKEA:s bedrövliga lackbord, uuuuut me’t!

Kan dock inte påstå att han var särskilt avslappnad, så fort han märkte att jag kikade dit extra mycket så anade han något lurt och drog in tassen igen.