Om en halvtimme ska jag ge mig UT i mardrömmen som är utomhus och åka till jobbet. Dagpasset 6-14:30 jobbar jag idag. Jag vet inte hur jag tänkte när jag sade att jag kunde jobba dag?! Aldrig mer.

Imorgon jobbar jag igen, då med fler ordinarie än i fredags då vi i princip bara var nykomlingar. Läskigt, hoppas att de tar emot mig med öppna armar. Har haft ett par ångeststunder under dagen då jag övervägt att ringa och sjukanmäla mig istället. Men då kommer jag väl aldrig iväg. Ska jobba dag den här gången, mer stress har jag hört med större tidspress. Behöver kliva upp kl 4 inatt för att komma i tid då jag börjar 6. Kul! Icke.

Jaja. Upp och jobba, vara sjukt nervös och ångestfylld över alla nya människor och sedan åka hem och spela mer datorspel. Sedan pluggplugg hela veckan innan kvällspass på fredag! Åh, känner skräckblandad förtjusning inför det här med jobb. Kul att jobba, men sjukt jobbigt med allt nytt och rädsla att göra fel.

I övrigt slösurfar jag, spelar tv-spel och kastar ångestfyllda blickar ut över röran som är vår lägenhet.

Lustigt. Förra året på alla hjärtans dag så var jag på introduktion på korrespondensgymnasiet i Torsås. I år var det introduktionsdag på jobbet. Vad händer egentligen nästa år på alla hjärtans dag?!

Idag ska jag åka och kika i området kring min nya arbetsplats. Spännande. Allt gick så fort i veckan så jag hann inte börja oroa mig, men nu kommer det. På tisdag är det utbildning, och sedan sätter det fart på riktigt. Tänk om jag inte kan? Tänk om jag är svag? Tänk om det inte går ihop med skolan? Tänk om alla ordinarie blir irriterade på mig för att jag inte kan? Tänk om jag får skäll? Tänk om ingen vill prata med mig? Tänk om jag går vilse? Tänk om jag känner mig liten och tjejig och klen?

Ja, osv. Uuuuh. Läskigt.

Jag tycker inte att det är sådär väldigt roligt, speciellt inte när man läst artikeln från vilken all denna uppståndelse uppstod. För när man har läst artikeln så inser man att Reinfeldt inte alls sade ”Nu ska vi höja pensionsåldern till 75 år, jobbajobba!”, som många verkar tro. Det känns som att alla upprörda människor tror att just de ska behöva arbeta till 75 års ålder. Att detta är något som slås igenom nästa vecka. Men vad sade egentligen herr Statsminister?

Hans svar är att skissa ett samhälle där människor måste försörja sig själva betydligt längre upp i åren än i dag. I hans exempel talar han om ett arbetsliv som sträcker sig till 75 års ålder.

Ja, skissa. Spekulera, fundera, överväga. Inte skapa utan skissa. Stor skillnad mellan dessa ord. Jag tycker att det är väldigt tydligt vad Reinfeldt försöker säga. Han talar inte så mycket om att göra, han talar om att ändra synsätt, ändra inställning. Även om jag själv inte håller med i hans politik i stort så tycker jag att han har en god poäng i denna vision. Pensionen är en lyx vi har, inte en oföränderlig rättighet.

Det är klart att man blir rädd. Det är en stor förändring som ligger långt ifrån dagens tillvägagångssätt. Men det är ju inget som händer imorgon, eller nästa år, det kanske inte händer alls. Vi vet ju inte. Jag tror att om en sådan här förändring genomförs så kommer det ske succesivt, till en början måste man ju öppna upp för de som vill fortsätta arbeta, och det kan ju ingen protestera emot.

Jag ser inget fel i att diskutera nya idéer. En lösning måste man hitta då politikerna uppenbarligen inte får det att gå ihop. Som herr Statsminister säger så är ju ett alternativ att sänka pensionen, men det är det nog ingen som vill. Vi kan ju inte bara hålla för öronen och sjunga högt som ett barn, och vi kan inte både ha kakan kvar och äta den. Det minsta vi kan göra är ju att fundera, att ta till oss denna nya och för många banbrytande tanke och åtminstone fundera i lite större skala än bara din egen onda rygg.

Buuuuh. Kanske kan träna hemma.

1. Träna hemma
2. Duscha
3. Handla
4. Äta
5. Ringa SL
6. Skriva uppdrag