Nu, halv elva på kvällen, ska jag äta glass och börja skriva en uppsats om Da Vinci. Har jag sagt hur längesedan det var jag gjorde skolarbete inpå nätterna? Aldrig är svaret. Jag har nämligen aldrig varit tillräckligt engagerad eller stressad för att behöva det.

Har jag även sagt att lägenheten är kaos och ska fotograferas för försäljning på torsdag? Inte? Det är stressigt. Den här våren är så sämst att jag vill ta till alla fula ord jag bara kan. Varför vill man bli vuxen? Vuxen är skit.

Skönt att få en spark i rumpan, mycket lättare att slappna av när man har det lite undanplockat. Jag tycker inte om att leva i kaos.

Vi har fullt upp, så fullt upp att jag blir alldeles matt och inte orkar göra någonting. Vi fixar med allt som måste fixas inför lägenheten, jag pluggar och är nervös inför tentorna som jag ska åka ner till Torsås för att genomföra om en vecka. Stressad är jag, har inte tillräckligt med träningstillfällen, är i dålig kondition och måste ägna hela nästa vecka åt att ritaritarita för att bli klar med bilden. Stressen hanterar jag som vanligt med att äta dåligt och skjuta allt på framtiden (=mer stress). Förstår inte hur jag ska få ihop allting. Klarar jag den här terminen utan fler käppar i hjulet så blir jag mycket förvånad.

Så nu när jag gick en rask promenad och joggade lite (alltså väldigt lite, inte hälften eller så, verkligen lite) med Emil så brände det i lungorna och när jag kom hem var mitt ansikte alldeles rött. Emil är tillsynes oberörd. Han kallade det ”en behaglig joggingtur”. Min Emil, som heller aldrig tränar. Men han får vardagsmotion. Han går till tåget, han springer i trappor, han kånkar sina böcker. Det räcker för att han ska kunna ta en ”behaglig joggingtur”, istället för en tortyrmarsch som det är för mig.

Och trots att jag vet det här, vet vad jag borde göra och vill få bättre motion och kunna ta behagliga joggingturer så blir jag ändå sittandes. För det är svårt. Svårt att bryta vanor, svårt att införa nya, svårt att utmana sig själv och svårt att fokusera på sig själv och sitt mående. För mig åtminstone. Jag tänker så mycket på andra människor, tänk om någon hör mig flåsa, tänk om min tröja åker upp när jag tränar, tänk om någon ser att jag är alldeles röd och blank i ansiktet, tänk om någon springer om mig?